Om att inte veta hur det ser ut hemma hos han som känner en bäst i världen

Lördag. Det blåser. Håret lägger sig över solglasögonens gula glas och det är kallt i luften. I kroppen gnyr en rastlöshet trots att den elektroniska skylten ovanför skvalrar om ett tåg som bara är fyra minuter bort.

I kväll ska jag till ett helt obekant ställe där jag kan varenda milimeter av innehållet. Jag vet inte hur det ser ut, ändå vet jag precis allt.

Jag ska sitta i soffan som vi gråtit skrattat hånglat i. Dricka ur glasen vi köpte på loppis. Äta på porslinet jag gav honom en vecka innan han krossade mitt hjärta.

Varje tanke på hur han lämnade den gamla lägenheten som i panik i våras och slog sig ned på en ny plats, en plats vi tittar på tillsammans. Varje sån tanke på hans nya hem i ett liv jag inte kan. Det har givit mig sån ångest att huden nästan brister och allt rinner ut i en sorgsen blöt hög.

Nu är jag på väg dit. Över bron. Och jag är nervös och sorgsen och allvarsam och hoppas jag blir glad.