Om den korta gråten

Onsdag. Det är kväll och täcket är för varmt för kort för vitt. I flera timmar har något lurat i mig. Fast vi känner varandra så väl känner jag inte igen förrän nu när den kryper fram på riktigt. Ledsenheten.

Och jag ligger där under täcket och ansiktet skrynklar ihop sig och jag gråter så där kort och innerligt och ljudligt som jag gör över honom.

Och jag försöker minnas när jag grät över honom senast och minns bara att jag gråtit tillsammans med honom. När vi pratat om gamla sår. Det här är ett nytt. Eller i alla fall ett gammalt som det blöder ur igen.

Och jag undrar om det är värt det. Är det vetkligen värt det?