I min bröstkorg ruvar en ångest som gör det svårt att andas ordentligt. Kroppen vill fly men jag vet inte till vad och jag tvingar den längre ner i fåtöljens plysch.
Vi har suttit på en restaurang innan, och allt var roligt och härligt och glatt tills vi snuddar ett ämne som slår hål på min uppfattning om vad fan vi håller på med.
Han har inte förändrats. Han tänker inte annorlunda och har inte fattat och vill inte förstå och vill inte offra för mig. Allt är precis som det alltid varit.
I biosalongen skrattas det åt hjärtvärmande komik. Och jag vill bara fly till en toalett och gråta gråta gråta.
har nyss hittat din blogg och jag gillar den jättemkt.
SvaraRaderai somras träffade jag mitt ex, som jag var tillsammans med i nästan fyra år, och som jag inte kommit över helt än trots att det snart är två år sen han gjorde slut. och det var fruktansvärt. han var lika fin. och jag skulle chansa, precis som du, om han ville igen.
om det sen funkar, det vet man aldrig. men fint att ni försöker.
Jag har glömt säga tack. Förlåt för det. Jag tycker det både är fint och ledsamt att läsa att du fortfarande skulle chansa på honom efter två år. Hur känns det i bröstkorgen när du tänker på honom? Gör det dig glad eller ledsen?
RaderaTack för att du läser och gillar.