Kvitt

Tisdag. I halsgropen pockar en liten ångest på uppmärksamhet. Jag sneglar på min telefon litegrann hela tiden och varje gång jag ser den svarta skärmen möts lungorna av det där kraftiga motståndet som är som en kall knuten näve som stramar runt luftrören. Ingen luft släpps ner.

Och jag känner igen det. Som jag känner igen det. Jag är en harakirikonstnär, balanserande på gränsen till blodvite varenda gång. Jag tror jag lider mer av det än jag njuter. Och ändå är det som jag inte kan sluta.

Jag pratar med en vän. Och jag säger min främsta misstanke rakt ut: Det är som att all den plåga ska leda fram till en sak. Det är som att jag väntar på att han ska ge klartecken och vilka köra igen och vilja älska och vilja satsa. Och att jag då ska få chansen att säga nej, att vägra och att lämna. Och som att vi ska cara kvitt då.