En annan kväll i ett annat liv

Torsdag. Jag sitter på en balkong i ett land där nätterna är varma och luktar citron och avgaser och tång och varm asfalt och söta bakverk. I hamnen nedanför är det fest och folk dansar till hits som för mina tankar minst fem år tillbaka i tiden.

Jag har varit här förut. Om jag kisar över det svarta vattnet i viken ser jag lägenheten där vi var så kära. Där vi duschade av oss saltvatten och åt frukost på trappan och skrattade mycket och tjafsade ibland och sov länge länge medan dag blev kväll och låg med varandra varje gång vi såg lite naken och solbränd hud.

I kväll är en annan kväll, i ett annat liv. Jag har min första och enda semestervecka på detta år, men i huvudet och hjärtat råder full aktivitet. Jag är i mitt hemliga paradis med min finaste vän och ändå hålls hjärtat gisslan och det finns ingen möjlighet att förhandla sig ur det. Det här hjärtat är förlorat, det är kört. Det känns som att det tillhörde någon som inte ville ha det och nu har det försvunnit och glömts och förtvinat och kommer aldrig synas till igen.

Och plötsligt spelar någon "Blue river" på saxofon där nere bland kulörta lyktor och vågskvalp och barstolar och fiskenät. Och jag är så sorgsen så sorgsen fastän allt är så fint så fint.

Encore

Fredag. Jag rensar bland bilderna i en gammal telefon. Han är överallt där. Vi är överallt, min fullständiga, innerliga och odödliga kärlek är överallt. 

Inuti blir det med ens istid. Jag känner mig död, utplånad, helt tömd på det där som fem och en halv månad har byggt upp i mig. Jag blir överöst av ledsenhet, det sliter med mig som en kraftig storm och jag har inte en chans.

Allt spolas runt omkring mig, och den jävla hjärnan klarar inte längre att tänka på det dåliga. Istället rusar minnena fram; hans kropp under mjuka täcken, hans mjuka underläpp, min bäste vän, den som visste allt om mig, hans armar runt min midja framför en konsert, hans sneda leende när vi sitter vid matbordet vi hittade i Roslagen.

Jag tar en cigg utanför porten. Det känns som jag förblöder. Fan.

Att vara där, men ändå inte alls

Måndag. Jag vaknar i ett främmande men bekant sovrum. Jag är ensam och han som bor där har några timmar tidigare kysst mig hej då och lett mot mig och önskat mig en fin dag. Och alltså lämnat mig själv i lägenheten. Med nyckel och instruktioner om hur tv:n fungerar och information om när han kommer hem.

Jag går runt på parketten, tittar in i extrarummet, går ut på balkongen. Jag känner mig hemma där samtidigt som något är fel. Jag ska inte vara här, det här är inte min plats. Jag är inte ens intresserad av att snoka i hans skåp och se hans hemlisar och leta efter bilder på hans ex.

Och senare på kvällen, när lakanen är skrynkliga och kuddarna är en oreda och han ligger tryckt mot min rygg med armarna om mig. Då tänker jag på Honom. Hur Han ser ut när han sover, hur Hans läppar känns och hur Han brukade skeda mig.

Återuppståndelsen

Fredag. Någon har förvridit huvudet på mig. Någon gör att det mesta annat trängs undan till hörnen av min hjärna och knappt får plats. Någon får mig att ströva runt i mina kvarter mitt i natten med telefonen tryckt mot örat och sätter rosig färg på mina kinder.

Någon får mig också att i morgon sätta mig på ett tåg för att utforska vart detta kan ta vägen.

Och jag längtar tills denne någons fingrar är i mitt hår, hur hans skäggiga haka stryks mot min hals och hur han kanske kan väcka det där hjärtat som har legat i likstelhet så länge men nu kan vara redo att återuppstå.

"Har du inte kommit över honom än"?

Måndag. Min kollega och vän tittar upp från sin tallrik med undrande blick: "Men har det inte gått tillräckligt lång tid nu? Det var ju ganska länge sen han gjorde slut"?

Jag tittar på honom. Känner hur ångesten virvlar upp ur sitt damm och hur ögonen motvilligt fylls med tårar och hur blicken blir tung, nästan tom. 

Fem månader har gått. Fem månader med massa vatten under broarna, både rent och smutsigt. Men det har inte gått tillräckligt lång tid. Det var länge sen, men jag är inte hel. Jag mår mycket bättre, men fan så långt ifrån hel.

På samma mark

Torsdag. Jag sitter åter i en kupé, åter på väg till väst. Converse på fötterna och vin i väskan, nyköpta armband runt handleden och en knycklig biljett i bagaget.

Jag tar en klunk flytande pepp och känner efter: Inget händer. Istället gror en liten oro i hjärtsäcken och sprider sig som en våt fläck till halsgropen, till magsäcken, till rastlösa fingrar och ben: På festivalen kommer en tickande bomb kliva runt. Han är där. Han som förstörde och trasade sönder och trampade på och förgjorde tills nästan ingenting fanns kvar. Tills livet nästan tog slut.

Han ska vara där. Tiotusen människor, och Han. Och jag tar en klunk till och sätter på en låt och blundar lite. Det är min bästa festival och jag går dit mot bästa människorna och bor hos bästa personen. Och det blir min sköld mot det där som jag flytt från i fem månader.

När vissa saker inte längre spelar nån roll

Fredag. Stockholm svämmar över av sommar. Staden är ett sammelsurium av sandaler och hattar, solkyssta kinder och balkongskrik, bikiniränder och salta hår. 

Det är årets mest perfekta dag. Och vi ses i ett gathörn i Skanstull precis när augustimörkret gett himlen den där fantastiska mörkblå färgen. Den som gör att man blir kär.

Vi ses i samma gatuhörn där jag mötte Honom för lite mer än fyra år sen. Men Han är inte här längre. Istället möter jag en solbränd kropp och blonda lockar och en snygg jeansskjorta. Han kallar det sin hipsterskjorta.

Och vi går en sväng och han drar mig ganska snart nära. Och hans hand far upp i min nacke och kramar mitt tjocka hår och jag ryser lite av funderingen på vad som ska hända härnäst.

Och jag älskar den här sommaren. Som jag älskar den. Oavsett vad som ska hända härnäst.