Lördag. Jag sitter i en gränd. Det är mörkt precis överallt dit inte glödljuset från restaurangens ljusslinga når. Bandet består av en bilmekaniker, en busschaufför och en mamma. De spelar den vemodiga musiken som hörs överallt här. De konkurrerar med Fugees-låtar från en turistbar i närheten och jag dricksar dem femtio spänn för att visa vad jag föredrar. Det är så dumt att vara snål när så mycket skiljer oss åt.
Att resa ensam här är konstigt, får jag veta av servitrisen. Hon säger att det nästan aldrig händer.
Jag äter min bläckfisk, vinet är från grannön och det är egentligen inte särskilt gott. Men vad spelar det för roll.
Jag går hem genom gränderna, det är så lätt att hitta när det bara finns tre riktiga gator. Jag är lite full och tänker på hur mycket snabbare man märker det när man är ensam.
Jag gillar att säga "ensam" istället för "själv". "Själv" är ett ord som folk använder för att "ensam" låter som jävla ensamt. Jag är verkligen inte själv här. Men att resa ensam har hittills inte skrämt mig alls.
Jag äter när jag vill, sover när jag vill, pratar med främlingar och går runt på en strand som inte verkar ha ett slut. Och jag har ingenting att längta efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar