Kanske ungefär hit

Fredag. Återigen åker jag tåg. Tänker på alla hjärtmosande tnkar som det senaste året skvalpat runt i mig just när jag åkt på statens järnvägar. Det är många.

Men livet har lugnat ner sig. Stormarna har blivit färre, och i takt med att hjärtat har läkt har ni som läser blivit färre. Och mitt behov av att vända ut och in på själen mindre.

Kanske är det dags för begravning, innan detta självdör utan att någon av oss bryr sig?

Uppdatering: Ja, nu är bloggen död. Den tjänade väl den tid den behövdes.

Over and out.

365 dagar senare

Söndag. Jag vaknar upp till en ny känsla, tillbaka i mitt liv. Stressen är borta och jag kan andas. Men något gnager. Och jag vet inte vad det är. 

Jag somnar om och vaknar av hans nyckel i mitt lås. Och direkt vet jag vad utropstecknet betyder. Det var i dag, fast minus 365 dagar. Ett år bak i tiden och han bryter mitt hjärta i bitar stora som smulor. Krossar, dödar.

Det har gått ett år och jag får en rusande svindel av vad som har hänt sedan dess. Vi satt här, i min lägenhet då och mitt liv gick sönder. Allt blev svart, jag slog i botten och började en lång klättring tillbaka. Och vi sågs och det bubblade upp och det var gråt och tvivel och skratt och misstänksamhet och garden uppe redo att slå tillbaka på minsta lilla.

I dag kryper han ner i min säng och lägger sitt ansikte mot min trötta hals. Och jag är glad att året har gått och att vi tog oss hit och jag blir samtidigt så djupt ledsen över att tänka på resan hit.

Problemet som aldrig försvann

Lördag. Ute är det vår, det poppar upp livstecken. Bevis på att det finns hopp någonstans i fjärran. Vi är snart där.

Jag sitter vid mitt matbord. Veckor av stress och slit kommer kulminera i kväll och jag längtar. Längtar efter ett liv och fritid och sömn och att laga min egen mat.

Jag har mått dåligt länge nu. Varje tugga spolar upp en våg av ångest så tung att jag känner mig som fastvuxen där jag sitter. Varje bit jag stoppar i munnen gör att jeansen sitter tightare, jag känner hur kroppen dallrar när jag rör mig. Jag längtar efter att få svälta mig, straffa mig. 

Jag vill gömma mig. Jag vill klä mig i slappa tygstycken så ingen ser mig. Helst vill jag inte gå ut, jag vill späka mig i hemlighet, skära bort onödigt fett och bränna det.

Det är Internationella kvinnodagen och det går upp för mig att varje gång jag känner mig mätt känner jag en djup skuld. Mättnad är ett misslyckande. Brist på kontroll. Ett IG i betygspappret.

Det är Internationella kvinnodagen. Och den här kvinnan avskyr sig själv.

For realz

Fredag eftermiddag. Jag sitter i en sändningsbuss och framför mig passerar mängder av kamerabilder. Mitt liv är uppmålat i ett stort och färgglatt körschema, varje minut är planerad.

Han och jag skickar sms till varandra, bilder på gula gubbar som blåser slängkyssar. Vi pratar och förstår varann och missförstår varann och saknar och längtar och blir irriterade. 

Han möter mig på stationen varje gång jag kommer hem och ibland är vi irriterade men mest är vi glada och vi pussas skrattar lagar mat och kramas god natt. Vi pratar om ett liv ihop, ett riktigt liv med riktiga löften och ärliga känslor. Och det känns som vi för första gången är på riktigt.

Det är alltid något

Fredag. Jag är i en stad jag varit i många gånger, men aldrig sett mer än fem gator av. Det är kallt och paletten är grå brun vit.

Jag är ensam på en buss. Tio minuter av andningshål som gör hjärtat både lätt och tungt. Tid att andas, men också tid att tänka och känna.

Jag har precis pratat med honom och nu kravlar ålar hasar sig minnen av gamla sår fram från hemliga gömställen. Han tar beslut som påverkar oss båda, men jag är inte med i hans tankar. Det är som det brukar vara, han förverkligar drömmar och jag står bredvid och hoppas få vara en liten liten del av drömmarna någon gång. Att få känna att jag får ta plats och är viktigast och att han vill gottgöra för det han gjorde och att jag är värd några uppoffringar åtminstone precis när vi blivit  ihop igen.

Ärrvävnaden flyger upp och blottar det där svarta djupa och det värker och bränner. Jag ger tårarna en jävla match, de vill ut och fram och jag slåss. Vill inte, får inte gråta. 

Och när bussen närmar sig sitt mål känns det som jag ska kliva av och upptäcka att allt jag står i hösten 2012. Och allt känns så jävla tröstlöst.

Första gången

Söndag. Det snöar ute, små vassa flingor som faller snabbt snabbt mot gråvit mark. Genom fönstret ser allt ut att flyta ihop, det finns ingen gräns mellan is och himmel.

Vi står i köket. Allt är bekant, men så annorlunda. Han är varm och kärleksfull, tveklöst lycklig. Han trycker sig nära nära, och väcker frågan om framtid och drömmar. Och det känns äkta, viktigt. 

I hans blick finns ingenting av den gamla tvekan, ingen flykt som kryper i bakgrunden och vill slå till. Och i min kropp smyger tryggheten fram från sitt gömställe och viftar med vit flagg.

Och plötsligt blir ensamheten nåt bra

Lördag. Jag sitter i en gränd. Det är mörkt precis överallt dit inte glödljuset från restaurangens ljusslinga når. Bandet består av en bilmekaniker, en busschaufför och en mamma. De spelar den vemodiga musiken som hörs överallt här. De konkurrerar med Fugees-låtar från en turistbar i närheten och jag dricksar dem femtio spänn för att visa vad jag föredrar. Det är så dumt att vara snål när så mycket skiljer oss åt.

Att resa ensam här är konstigt, får jag veta av servitrisen. Hon säger att det nästan aldrig händer.

Jag äter min bläckfisk, vinet är från grannön och det är egentligen inte särskilt gott. Men vad spelar det för roll.

Jag går hem genom gränderna, det är så lätt att hitta när det bara finns tre riktiga gator. Jag är lite full och tänker på hur mycket snabbare man märker det när man är ensam.

Jag gillar att säga "ensam" istället för "själv". "Själv" är ett ord som folk använder för att "ensam" låter som jävla ensamt. Jag är verkligen inte själv här. Men att resa ensam har hittills inte skrämt mig alls. 

Jag äter när jag vill, sover när jag vill, pratar med främlingar och går runt på en strand som inte verkar ha ett slut. Och jag har ingenting att längta efter.