Första gången

Söndag. Det snöar ute, små vassa flingor som faller snabbt snabbt mot gråvit mark. Genom fönstret ser allt ut att flyta ihop, det finns ingen gräns mellan is och himmel.

Vi står i köket. Allt är bekant, men så annorlunda. Han är varm och kärleksfull, tveklöst lycklig. Han trycker sig nära nära, och väcker frågan om framtid och drömmar. Och det känns äkta, viktigt. 

I hans blick finns ingenting av den gamla tvekan, ingen flykt som kryper i bakgrunden och vill slå till. Och i min kropp smyger tryggheten fram från sitt gömställe och viftar med vit flagg.